Jag börjar med den första effekten, känslan av utanförskap. Tänk er att alltid känna att ni inte riktigt passar in i mallen, att det alltid är något (antingen mentalt eller fysiskt) som gör att ni inte passar in eller helt enkelt inte kan göra det de andra gör till samma förmåga, eller i värsta fall, inte alls. Lägg nu på det i mer eller mindre alla sociala situationer så får ni ett hum om hur jag känner mig på den punkten.
De svårigheter i sociala sammanhang jag snackade om beror troligen på att jag var utfryst och mer eller mindre utan vänner och ett direkt stöd under en av de viktigaste perioderna av socila utveckling – mellanstadiet.Jag gick väldigt länge ensam eller med bara en ”vän”, som efter att vi gått ur sexan sa till mig att hon bara umgicks med mig för att hon själv inte hade någon annan att gå till och inte för att hon trivdes i mitt sällskap.
Känslan att känna sig utpekad är mest en effekt av mina tidigare erfanheter. Tex. så var jag mobbad pga. mitt utseende, vilket har gjort att jag ser felet som om det ligger på min sida, i hur jag ser ut. Jag försöker till viss del dölja mitt ansikte både genom skägget och solglasögon. För att slippa se mig själv till viss del. Kepsen kör jag också med för att delvis täcka över mitt vita hår, men om ett par år kommer inte den räcka till. Så kort sagt känner jag att jag är utanför för att jag ser annorlunda ut när jag vill passa in. Så genom att dölja mitt utseende kan jag försöka passa in.
Den egenvållade isoleringen är återigen ett resultat av mina tidigare erfarenheter. Genom att isolera mig själv och fly från alla problem hoppas jag på något sätt komma undan dem, men då finns risken att bli totalt isolerad från det positiva också (vilket jag erfarit förut och aktivt försöker ta mig ur).
”Jag försöker vara så onormal som möjligt och du försöker vara så normal som möjligt”
- Pelto
- Pelto