Känslobrist

Jag vet inte hur många av er som märkt det här, men jag har ofta ett nollställt och distanserat ansiktsutryck och talsätt, som om jag försöker hålla mig borta från mina egna problem. Det märks inte när jag är i en av de bättre perioderna, men desto mer i de sämre. Jag verkar nästan inte bry mig när jag berättar om att jag var mobbad och nästan totalt isolerad.

Isolationen är väl det som gjorde det mesta av det här. Genom den fick jag tid att tänka över vad mobbarna brukade avnända mot mig för att få den effekt de ville ha. De njöt av att se mig explodera och göra åtlöje av mig själv, så de känslorna isolerade jag och stängde in. Jag såg mig själv som svag när jag började gråta efter mina ilskeattacker, så de stängdes också in, och så har det fortsätt med alla känslor, även de jag vill ha kvar, såsom förälskelsekänslor och glädje. Allt jag känner numera av dem är korta spurter som inte hinner försvinna på de korta stunder jag känner dem, och som ett resultat av det tror jag inte jag kan känna några starkare känslor för någon mer än ”intresserad”.

Många av er måste vid det här laget undra hur fan jag överlever utan känslor, och det jag har själv börjat undra över med. Det är inte helt dött, men nästan. Så det finns fortfarande en känslosam Adde kvar att rädda, men det är inget jag tror jag kan göra på egen hand.

Att döda känslor

Ibland undrar jag om det är möjligt att kunna slippa all skit, att bara försvinna in i någon form av vakuum när varken upp eller ner existerar och jag får tid från allting att komma tillbaka till ”normalläge”.

Naturligtvis vill jag inte fastna där permanent, utan bara ha någonstans att fly till när ångest- och depressionskänslorna blir för mycket. Jag vet mycket väl om att det här låter som hämtat ur The Wall, men det är (som sagt) inte menat som en permanent lösning.

Fast jag undrar här det skulle vara att leva i ett sådant ”vakuum”. Vissa personer med djup depression kan ju känna att de lever i tredje person, och ser sig själva agera som om de vore en åskådare och inte sig själva.

Ibland tror jag att jag (mot min vilja) själv startat den processen, och kan ibland känna som om jag inte är närvarande utan har svävat iväg någon annanstans i min skalle.

- - -
blev kortare än vad jag tänkt mig, men jag nöjer mig med det här

21 - Ännu ett nederlag

Återigen samma karusell, man kärar ner sig i en tjej och det visar sig att hon inte är intresserad av en mer än som vän. Ännu en sten i väggen, spricka i isen, spik i kistan eller vad ni nu vill kalla det. Återigen kommer jag falla ner i en deppig period och må taskigt över ytterligare ett dåligt val i mitt liv. Återigen kommer ”jag är värdelös”-tankarna komma tillbaka, även om de inte precis försvunnit från förra gången.

Jag lägger ingen skuld på henne, för hur skulle jag kunna rättfärdiga att hennes eget val är ”fel”? Den ende som gjort fel är väl jag, som misskalkylerade hennes signaler och trodde det var något mer hon var ute efter...

”If you should go skating,
On the thin ice of modern life,
Dragging behind you the silent reproach,
Of a million tear-stained eyes,
Dont be surprised when a crack in the ice,
Appears under your feet.”
- Roger Waters

20 - Anxiety keeps me happy

Då var man på väg ner igen då. Efter att jag inte längre fick gå kvar på bup så märkte jag först att jag mådde lite bättre än vad jag gjorde förut (även om jag mådde skit direkt efter varje försök och bara kröp ihop i fosterställning och lyssnade på The Wall), så är jag ändå påväg neråt igen, utan att veta varför.

Jag har mer eller mindre fortsatt med samma rutiner (svårt att ändra dem när man är mer eller mindre tvingad till skolan och är toktrött så fort man kommer hem) men med en någorlunda mer positiv inställning, men ändå går jag neråt utan att förstå varför.

Känner mer eller mindre samma ångestkänslor som förut, utan att veta varför. Känner någon form av tryck som sträcker sig från bakhuvudet ner till hjärtat, vilket jag chansar på beror på känslor som inte vet var det ska ta vägen.

Jag har som sagt ingen aning om varför jag känner den här ångesten igen, eftersom den mer eller mindre försvann efter BUP-besöken och det har inte varit någon ny grej som dragit igång det. Så om någon har några tips eller råd på hur man ska handskas med känslorna så uppskattas det.

Anarkokommunism

Vet om att den här delen av bloggen har legat och varit inaktiv på grund av att jag har viktigare saker att fokusera på i mitt liv, men nu känner jag är bra nog att kunna fortsätta.
------------------------

Som de som diskuterat politik med mig så har jag förändrats en del det senaste halvåret. Som exempel så har jag övergivit staten som en möjlig väg till kommunism och iochmed det Proletariatets Diktatur (nu kommer alla marxister skrika klassförrädare åt mig) och har istället omfamnat anarkismens ideer och filosofi.

Istället för att med våld ta över landet och driva med mot socialism (dvs en våldsam revolution och den följade arbetardiktaturen) anser jag att man ska skapa små kollektiv på liten skala som sedan kommer växa av att liktänkande drar sig dit. Ett sådant kollektiv kan vara så litet som en gård man äger tillsammans med sina vänner och odlar tillräckligt mycket mat för att klara sig på, så är man helt utanför karusellen som är matindustri, och sen bara växa utifrån att fler och fler söker sig dit.

Genom att vara öppen för expansion kommer då kollektivet växa och bli starkare som en motvikt mot staten, och kommer tillslut komma konkurrera ut den helt (genom en intern marknad som inte blandar sig in i den nationalstatsligt styrda marknaden) så kommer staten förhoppningsvis vittra bort av att den inte längre har någon inkomst. Och sedan kommer revolutionen bara sprida sig internationellt av att folk får reda på det mer och mer, och genom kommer fler ansluta sig.

Your political compass

Economic Left/Right: 0.12
Social Libertarian/Authoritarian: -6.72

http://www.politicalcompass.org/facebook/pcgraphpng.php?ec=0.12&soc=-6.72

Social Utfrysning

Som många av er redan vet om har jag haft en del poblem med social utfrysning och brottas numera med den långvariga effekten av det. En känlsa av utanförskap, svårigheter i sociala sammanhang, en känsla att vara utpekad och fortsatt egenvållad isolering.

Jag börjar med den första effekten, känslan av utanförskap. Tänk er att alltid känna att ni inte riktigt passar in i mallen, att det alltid är något (antingen mentalt eller fysiskt) som gör att ni inte passar in eller helt enkelt inte kan göra det de andra gör till samma förmåga, eller i värsta fall, inte alls. Lägg nu på det i mer eller mindre alla sociala situationer så får ni ett hum om hur jag känner mig på den punkten.

De svårigheter i sociala sammanhang jag snackade om beror troligen på att jag var utfryst och mer eller mindre utan vänner och ett direkt stöd under en av de viktigaste perioderna av socila utveckling – mellanstadiet.Jag gick väldigt länge ensam eller med bara en ”vän”, som efter att vi gått ur sexan sa till mig att hon bara umgicks med mig för att hon själv inte hade någon annan att gå till och inte för att hon trivdes i mitt sällskap.

Känslan att känna sig utpekad är mest en effekt av mina tidigare erfanheter. Tex. så var jag mobbad pga. mitt utseende, vilket har gjort att jag ser felet som om det ligger på min sida, i hur jag ser ut. Jag försöker till viss del dölja mitt ansikte både genom skägget och solglasögon. För att slippa se mig själv till viss del. Kepsen kör jag också med för att delvis täcka över mitt vita hår, men om ett par år kommer inte den räcka till. Så kort sagt känner jag att jag är utanför för att jag ser annorlunda ut när jag vill passa in. Så genom att dölja mitt utseende kan jag försöka passa in.

Den egenvållade isoleringen är återigen ett resultat av mina tidigare erfarenheter. Genom att isolera mig själv och fly från alla problem hoppas jag på något sätt komma undan dem, men då finns risken att bli totalt isolerad från det positiva också (vilket jag erfarit förut och aktivt försöker ta mig ur).

”Jag försöker vara så onormal som möjligt och du försöker vara så normal som möjligt”
- Pelto

Depression del 2

Och när sällskapet loggat av passar man på att skriva av sig efter att desperat ha hållt den ene vaken med att beskriva hur dåligt man mår...

Som ni läsare vet så mår jag rätt skit, tror fan inte det går lång tid mellan varje gång man tänker på hur meningslöst det egentligen är att fortsätta. Ibland önskar man allting bara kunde försvinna och man kunde få gå vidare till nästa steg i sin sorgliga existens, och ibland vill man fortsätta och försöka komma vidare i det här steget. Oavsätt vad man lutar åt så känns det både rätt och fel på samma gång. Att försvinna känns som en lätt utväg, men istället missar jag allt det här livet har kvar att ge. Att vara kvar ger mig mer tid att försöka hitta något som kan ge mig anledning att vara kvar, men är istället en svårare väg.

Skulle jag fråga skulle många av er säga att jag skulle fortsätta kämpa, men jag vettefan hur länge jag skulle orka, men jag kör på så länge jag kan. Det var länge sen jag såg någon riktig anledning att fortsätta, så nu går jag bara på anledningen att jag inte vill göra vänner & familj ledsna över mig.

Ibland tror jag faktiskt att det är något mer som driver mig vidare, men jag hittar inget. Kanske det eviga sökandet efter flickvän eller något annat, men det är som sagt inget jag kunnat sätta fingret på.

Skrev med ett Neil Young-citat i förra posten, ”It's better to burn out than to fade away”, och en del undrade vad jag syftade på med det. För mig handlar det om att lägga av när man är på topp, och inte när man har försvinnut och blivit en skugga av sitt forna jag. Visst, jag har utvecklats sen jag blev depp, men jag skulle mycket väl aha kunnat utvecklats till något mycket mer och mycket bättre om jag inte hade varit depp, därför ser jag på mig själv som något som kunde blivit något stort, men misslyckades. Så kort sagt ser jag mig själv som ett misslyckade, och undrar vad folk ser i mig, eftersom många säger att jag är en bra kille och allt det där, men inte fan får jag se nån fysisk bekräftelse av det!

”All in all it's just another brick in the wall.
All in all you're just another brick in the wall.”
- Roger Waters