kort inlägg med lite tankar som dök upp nyss

Kärlek

”Jaga kärleken så kommer den undfly dig, undfly kärleken och den kommer jaga dig”

Jag tvivlar på att jag är den ende som fått det ordspråket rabblat för mig, men stämmer det verkligen? Kommer tjejerna verkligen flockas runt en när man är ”passiv” och inte försöker ragga? Eller är det bara jag, som jämt ska ragga på spelningar och festivaler, som får kärleken att fly genom att jaga den?

Vad jag själv har märkt är som om en del tjejer blir avskräckta om man bara går fram och hälsar, medan en del verkar uppskatta uppmärksamheten. Fast en stor majoritet verkar bli avskräckta. Är det så tjejer i majoritet är, eller har jag bara otur med vilka jag väljer att gå fram till?

Kanske man ska lugna ner sig lite med letandet, så man inte skapar en illusion av kärlek för sig själv och allt går åt helvete för att man helt enkelt inte passar ihop. Det eller så fortsätter jag som jag brukar och hoppas på det bästa...

Min ideologi

Det här är inte menat som min version på det Kommunistiska Manifestet, utan bara en kort genomgång på varför jag kallar mig kommunist och ett försök till att försöka slå ner myterna om ideologin.

När många får höra att jag är Kommunist tänker de direkt på ledare som Stalin, Mao Zedong och liknande. Men jag har aldrig sett en diktatur som en väg till frihet. För mig är kommunism frihet att inte vara bunden till pengar och förmågan att välja hur och med vad man vill jobba. Tex så kan du vara fiskare på morgonen, jobba på fältet på eftermiddagen och hugga ved på kvällen, om du så känner för det, och inte vara bunden till ett jobb du kanske inte gillar som i det system vi har nu.

Jag har alltid sett jämlikhet och samarbete för ett gemensamt mål som någonting självklart, enda sen jag var liten. Att jag sedan gick själv i flera år gav mig tid att tänka, vilket har fördjupat mina åsikter långt mer än de flesta andra i min åldergrupp. Jag säger inte det här får att låta som en översittare, men det är nåt sånt jag har känt av när jag försöker diskutera med vissa andra.

Att jag kallas mig kommunist bär mest på den ekonomiska biten, med att alla samarbetar i en gemensam organisation för ett gemensamt mål, planekonomi i kort. Men jag står endå ofta på anarkisternas sida gällande frågor om frihet och ledarskap. Vi behöver inte ett parti som organiserar oss och tar makten när revolutionen är kommen, eftersom det riskerar att leda till diktatur, som i Sovjet. Folket kan organiseras genom fackföreningar och liknande organisationer, för ett mer decentraliserat styre, vilket gör det svårare för någon enskild att få för mycket makt och kunna utnyttja andra för egen vinning.

Organisation är bland det viktigaste vi kan göra för att underminera kapitalismen, att flera organisationer strejkar och demonstrerar samtidigt ger en större effekt än om de skulle göra det en och en. Gemenskap och organisation, det är vad som kan få oss att i gemensam trupp besegra de som trycker ner oss i en understående roll.

Så där har ni mina åsikter i väldigt kort format, mycket grejer som kommer skriva som senare som inte är med här, men jag tänkte ändå bara ta upp det viktigaste.

Viva la Revolution!

Det här är skrivet över ett par veckor, så det kan vara lite rörigt ibland

--------------

Varför Deppiga Skrattar

Även om man mår dåligt och är nere så fortsätter man samma rutin. Varför? För att andra inte ska undra eller misstänka något? För att vi tror att allt kan lösa sig självt? Svaren är lika många som personerna ni frågar.

Och varför vi skrattar? Själv gör jag det för att dölja min känslor bakom en inre mur. Muren byggdes för att i vissa situationer VILL man inte visa känslor och sen råkar man fastna bakom.

Man kan jämföra det med karaktären från Pink Floyds skiva The Wall. Han bygger upp en mur för att inte ska kunna bli sårad, men inser efter att muren är klarbyggd att han isolerat sig själv från ALLA känslor och inte bara de dåliga.

Själv har jag inte blivit helt isolerad, men en mur har jag. Och den uren hålls uppe av att jag inte vågar möta den känslomässiga explosion som kommer varje gång jag klättrar upp till kanten.

Återigen, varför deppiga skrattar istället för att gråta. Själv gör jag det att andra inte ska bli oroliga eller ledsna för mig. Jag har hjälpt till med att bära andras vikt på mina axlar, men har aldrig bett om samma hjälp av någon annan.

Jag kan inte säga att alla, men många som är deppiga går i samma banor.

Jag kan omöjligt säga att jag mår helt bra, och är ur min deppighet, men jag är passerat det värsta så fort jag började öppna mig för mina närmaste vänner, men det är fortfarande länge tills muren är riven.

Alla har vi murar av olika styrka. För en del så är den väldigt svag, så de kan gråta nästan var som helst. Vissa har en så hög mur, att vi knappt kan visa några känslor överhuvudtaget.

Det med att gömma sig i sig själv kan ha fler dåliga effekter än att du bara blir svår att såra. För mig har känslorna av närhet och intimitet blivet som ett behov, och eftersom alla som känner mig vet att jag går runt och låter mitt icke-välmående florera i både skrift och tal, så hjälper inte det precis att hitta nån som kan hjälpa mig stilla de känslorna.

Oftast mår man dåligt utan visa det, som tidigare sagt. Och de flesta ser det förrens allt gör utför. Man slutar jobba, hoppar av skolan och slutar umgås helt. Man orkar helt enkelt inget mer, så man sitter bara hemma och mår dåligt istället för att ens försöka komma ut.

Allt det här är skrivet på lite över en vecka, när inspirationen till att skriva har kommit. Men när man ser tillbaka på mitt liv de senaste veckorna så ser man att jag inte försökt riva ner muren, utan med välkomnat den och återigen byggt upp den för att isolera mig själv. Vad som får mig att göra det vet jag inte. Vädret? Att mina klasskompisar verkar överge mig? Att ha varit singel för länge och blivit bitter? Svaren är många och jag tror inte jag nånsin kommer kunna svara på det.

Psyk är inget jag har tänkt som en bra idé för mig, har alltid tänkt att det är andra som behöver det mer än mig. Men jag kommer väl bli tvingad att gå dit när jag hoppar av av anledningen ”jag mår dåligt”.

På tal om det, hoppas jag så tror jag att de som bryr sig om mig kommer först bli besvikna på mig, och senare förstå mig när de får en inblick i mitt psykologiska klimat. Tror faktiskt släkten är det som kommer bita värst, eftersom jag är den som kommit längst i gymnasieutbildningen av oss.

Om jag nu hoppar av, Undrar vad som kommer hända då. Kan jag hoppa in i tvån igen nästa läsår elller kommer jag tvingas börja om från ettan? Går det ens att hoppa av och sedan börja om samma årskurs igen nästa läsår? Tror alla som känt att de behövt en paus från skolan känt detsamma, samma frågor och osäkerhet.

Det leder in på ännu en grej jag behöver skriva om, osäkerheten vi alla känner då och då. Oavsett om osäkerheten är från att vi ska fråga om den vi älskar tycker detsamma om oss, eller om det är att fråga hur det blir om man hoppar av, så är det samma osäkerhet.

Efter att jag tänkt på vad jag ska göra med livet så har jag allafall bestämt mig för att hoppa av och försöka hoppa in igen nästa läsår, eller kanske fixa nått skitjobb och ta den vägen. Vilket som så känner jag att jag inte klarar av att fortsätta plugga mer nu.

Första blogginlägget

Då har man sålt sin själ till internet och börjat blogga också. Kommer väl slänga upp diverse låttexter här och tankar som håller sig kvar länge nog för att skrivas ner