”It's better to burn out than to fade away.” Neil Youngs ord verkar ibland klinga så klockrent i ens livssituation. Ibland undrar jag varför jag ens fortsätter, eftersom jag endå inte har några mål eller ser någon anledning att fortsätta förutom att jag inte vill göra andra ledsna, arga eller besvikna över mig. Känns mest som det vore bättre om man lagt av när man låg på topp istället för att bar tyna bort till en skugga av vad jag varit, men det är för sent nu, så det är väl bara att göra så att man blir så lite av en skugga som möjligt innan man tillslut lägger av.
Jag är tillbaks in i en ny isolations- och deppperiod såfort polarna drog hem (har haft folk här dygnet runt sen i fredags). Jag år guld sålänge jag är med nån, men såfort jag blir ensam så kommer isolations- och depressionskänslorna tillbaka igen. Jag känner mig som om jag är någon som konstant behöver en "beskyddare" som håller borta det negativa och alltid finns bredvid. Jag känner mig som en svag människa som inte kan ta hand om sig själv och är beroende av andra.
Dessa känslor har jag känt hundratals gånger förut, och har någorlunda lärt mig acceptera dem som min vardag. Men jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna få stopp på dem. Och säger ni bara ”gå ut och var social dårå” så kommer ni bara göra det motsätta, eftersom jag troligen är för svag psykiskt för att orka göra det.
Jag tror även jag gått och mått dåligt i flera år, sen jag var mobbad i trean-sexan, men inte riktigt insett det föränn nu. Har väl bara trott att det såhär man ska må, okej när man är med någon och skit när man är ensam. Har alltid förlitat mig till förklaringen ”människan är ett socialt djur och behöver umgås för att må bra”. Problemet är att jag inte orkar ta kontakt med folk eftersom jag mår dåligt och helt enkelt inte orkar, och där drar veckolånga isolationsperioder igång.
Ska även iväg till psyk imorrn. Men för mig gör det detsamma, det är på morsans idé som jag går dit, eftersom jag tvivlar på att de kommer kunna göra något för mig. Har mer eller mindre slutat bry mig totalt, och folk ser bara hur jag mår när jag kastar det i ansiktet på dem, som om jag hade en glad mask över ett ledset ansikte. Jag sa alltid ”jag mår bra” när folk frågade mig, även om jag mest av allt skulle vilja skjuta skallen av mig i just den stunden. Alltid försöker man hålla polarna och familjen lyckligt ovetandes i skräck för att de ska bli ledsna, arga och besvikna på en.
