Att döda känslor

Ibland undrar jag om det är möjligt att kunna slippa all skit, att bara försvinna in i någon form av vakuum när varken upp eller ner existerar och jag får tid från allting att komma tillbaka till ”normalläge”.

Naturligtvis vill jag inte fastna där permanent, utan bara ha någonstans att fly till när ångest- och depressionskänslorna blir för mycket. Jag vet mycket väl om att det här låter som hämtat ur The Wall, men det är (som sagt) inte menat som en permanent lösning.

Fast jag undrar här det skulle vara att leva i ett sådant ”vakuum”. Vissa personer med djup depression kan ju känna att de lever i tredje person, och ser sig själva agera som om de vore en åskådare och inte sig själva.

Ibland tror jag att jag (mot min vilja) själv startat den processen, och kan ibland känna som om jag inte är närvarande utan har svävat iväg någon annanstans i min skalle.

- - -
blev kortare än vad jag tänkt mig, men jag nöjer mig med det här

21 - Ännu ett nederlag

Återigen samma karusell, man kärar ner sig i en tjej och det visar sig att hon inte är intresserad av en mer än som vän. Ännu en sten i väggen, spricka i isen, spik i kistan eller vad ni nu vill kalla det. Återigen kommer jag falla ner i en deppig period och må taskigt över ytterligare ett dåligt val i mitt liv. Återigen kommer ”jag är värdelös”-tankarna komma tillbaka, även om de inte precis försvunnit från förra gången.

Jag lägger ingen skuld på henne, för hur skulle jag kunna rättfärdiga att hennes eget val är ”fel”? Den ende som gjort fel är väl jag, som misskalkylerade hennes signaler och trodde det var något mer hon var ute efter...

”If you should go skating,
On the thin ice of modern life,
Dragging behind you the silent reproach,
Of a million tear-stained eyes,
Dont be surprised when a crack in the ice,
Appears under your feet.”
- Roger Waters