Om ni inte orkar läsa ett gnällinläg så sluta här, men Richard, Jimmy och Kalle borde allafall läsa första stycket, som en förklaring på varför jag stack igår...
Ibland undrar man var livet är påväg egentligen. Gårdagen började dåligt och slutar ännu värre. Efter en del skit från Pontus och sedan något som troligen inte var illa ment ("Du måste fan lära dig utrustningen ordentligt till nästa gång") från Richard så går jag helt enkelt ut ur studion med ett "fuck you" och drar hem och sover hela dan istället...
Ibland undrar man varför man gör som man gör, och andra undrar troligen ännu mer varför. Sanningen är att oftast går ilska och irritation ut på fel person, men jag har bestämt mig att nästa gång någon är på mig så ska skiten ur direkt mot dom, oavsätt hur mycket skit jag kommer ta då. Pontus tex. brukar ju vara på mig under lektionstid och lärarna blundar för det. Han håller på under lektionerna eftersom han vet att jag inte kan göra något där, men i fortsättningen kommer jag skita i om det står en lärare i närheten. Kommer troligen bli samma skit som i femman, mobboffret ses som den elake som anfaller utan anledning, men det är en konsekvens jag är beredd att ta.
Mina problem går inte att se från utsidan. Min dövhet, min taskiga syn, min dåliga självkänsla, mitt dåliga självförtroende. Och eftersom folk inte kan se dem och tror jag är precis som alla andra irriterar mig konstant, eftersom jag har fått en hel del skit för att jag "inte lyssnar" eftersom jag helt enkelt inte hör; jag kan inte sikta eftersom jag knappt ser kornet med höger öga; jag vågar knappt göra saker som skulle göra mig glad pågrund av min självkänsla och mitt självförtroende.
Kanske är det här som kommer vara mitt liv, en värdelös liten skit som inte kommer betyda nånting för någon förutom att vara en som slänger ut sin irritation på. Så känns det allafall för mig, både nu och under varje gång jag försökt förändra mig. Många tycker jag har så mycket grejer; fin dator, kompisar, en massa konsoller, en fin bas, mycket musik osv. Men egentligen har jag ingen större lycka i mitt liv. Visst, kompisar hjälper mycket (ni det här syftar på vet vilka ni är, så var stolta över er själva), men de flesta verkare bara vara där för att antingen ställa till problem för mig eller bara "finns där" utan större utbyte av gemensam lycka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag imponeras av att du kan analysera dina känslor så bra och förstå dem, det är otroligt många som misslyckas hårt med det. Att förstå sina känslor är ett otroligt bra steg mot att bli bättre, troligen det största du behöver ta.
För övrigt så anser jag det även minst lika onödigt av Richard etc att ta ut ilska på dig så här i efterhand. Det viktiga ligger i att samarbeta, framförallt i frustrerande situationer. Jag antar att det är ett stort problem för dig, så jag ska ge dig ett tips du kommer att ha otroligt stor nytta av:
Jag vet att du döljer dina känslor rätt ofta, och sen ofta släpper ut allt i form av ilska eller frustration. Så fort någon kommer med en kommentar, eller beter sig på ett visst sätt - säg bara vad du känner. Visst, när syftet är att du ska tryckas ner som vid mobbning, så undvik detta; men när det gäller vänner som Richard så är det nästan ett måste. Det som händer är troligen att Richard blir frustrerad på dig för att du misslyckas, ger dig en irriterad kommentar, du känner dig närmad (ev. misslyckad), du blir sur pga detta och möter Richard med samma energi -> flame war och fail för båda parter...
Så istället för att bli sur för en kommentar så berätta bara direkt vad det känner, med referens till vad som fick dig att känna så ("Det där fick mig att känna såhär"). Då hamnar du genast i ett överläge då personen förstår hur du känner dig. Kom sen med ett förslag, "Snälla, sluta med det där, det kommer inte att leda någonvart" / "Vi tar det lugnt nu, okej? Hur ska vi lösa det här?", etc. Ryt inte, det gör inte saken bättre, ta bara en lugn och sansad diskussion.
Du tänker säkert "Jag är inte lika lugn och sansad som du Macke" just nu. Jag vet att detta kan vara otroligt svårt för dig då du troligen är relativt van att fungera som du gör just nu. Det är inte omöjligt dock, detta är en tankebana och ett undermedvetet funktionssätt från dina sida. Du får misslyckas hur mycket som helst när du försöker göra såhär, det gör inte ett skit om du misslyckas. Det är ju ett större misslyckande att börja skrika och svära åt varandra oavsett! Om du misslyckas, börjar ryta igen, blir sur etc; tänk bara på vad du gör för fel eller ev. berätta om det för mig om du behöver hjälp. Klarar du detta så kommer du troligen komma en bra bit med självförtroendet och SAMTLIGA konflikter, kanske till och med mobbare om du så vill.
Tänk på saken, det är en bra möjlighet för dig (och dina vänner till och med). Kan du hålla dig lugn och sansad i alla situationer kan du troligen även förvänta dig bättre relationer till dina vänner, att du kommer att ha mer att känna dig lyckad över, känna att allt flyter på, att du slutar skylla på dig själv hela tiden osv.
GLHF som man säger.
När jag läser din blogg så känner jag bara... Hur fan kan folk vara så egocentriska så att dom inte ens försöker sätta sig in i hur andra mår. Tycker du inte ska ta skiten. Utan säg som du tycker. Fortsätt blogga. Jag tänker i alla fall fortsätta följa.
Skicka en kommentar