Jag insåg nyss hur rädd jag är över att bli gammal. Satt och snackade med en kompis när hon på skämt kallar mig farbror, och jag reagerar på ett sätt jag inte riktigt förstår själv. Blev rädd och kände panikkänslor. Visste inte hur jag skulle göra eller tänka. Många ser bara mitt gråa hår som en cool grej, men de vet inte om den negativa effekten av dövhet. Inte heller känslan att veta att man troligen kommer bära skulden till att ett barn föds med dövhet på ett eller båda öronen i framtiden. Inte heller vet de hur man känner när man inser att man inte kommer ha ett enda mörkt hår kvar på skallen när man är 25-30.
Jag har aldrig riktigt tänkt på de här sakerna, utan de slog mig allihopa direkt nu, och jag har ingen aning på hur jag "borde" reagera. Men de är troligen en stor anledning till att jag alltid hållit fast vid att jag inte vill bli vuxen eller växa upp. Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, men kommer jag på nåt så skriver jag det direkt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det är inte ditt fel om du i framtiden får ett barn med sjukdomen. Det var inte du som valde det, hur kan du på något sätt skydda ditt barn från det? Klandra inte dig själv, du är en bra person.
Skicka en kommentar