Rutinens Meningslöshet

Jag har börjat inse att mina dagliga rutiner inte leder någon vart. Jag går upp, går till skolan, kommer hem, sätter mig vid datorn och går och lägger mig. Alltid denna rutin, aldrig något annat som händer. Det får mig att få allting att kännas meningslöst, eftersom jag alltid gör samma sak utan att känna att jag kommer till nästa steg.

Jag skulle nog kunna säga att rutinens meningslöshet spelar en roll i hur jag mår, och jag har ingen aning om hur jag ska bryta det. Social isolering utöver ett fåtal goda vänner och många ”skuggor” som bara finns där utan större anledning, som kommer glömmas bort inom några månader efter att man slutat umgås.

Och kom nu inte bara och säg ”men skaffa dig en hobby då” eller nåt i den stilen. Jag har försökt, men jag tvingas ändå alltid tillbaka i samma rutin som jag var i från början. En rutin som långsamt bryter ner mig och agerar som murbruk till min egen psykiska vägg.

63 - Screwup

jag känner mig negativ idag...
-----------

I'm a screwup
always been and always will
Never been any good, always the punching bag
So i guess i'm stuck here

Born a screwup,
Die a screwup
I'm born this way
and i'm gonna die the same

Born with a disease
Socially isolated
Never done anything really special
And i've never been cool

Born a screwup,
Die a screwup
I'm born this way
and i'm gonna die the same

Never had a real girl
Never felt somebody loved me
Never felt great at something
Never been the one i've wanted to be

Born a screwup,
Die a screwup
I'm born this way
and i'm gonna die the same

Att ha Waardenburgs Syndrom

Jag insåg nyss hur rädd jag är över att bli gammal. Satt och snackade med en kompis när hon på skämt kallar mig farbror, och jag reagerar på ett sätt jag inte riktigt förstår själv. Blev rädd och kände panikkänslor. Visste inte hur jag skulle göra eller tänka. Många ser bara mitt gråa hår som en cool grej, men de vet inte om den negativa effekten av dövhet. Inte heller känslan att veta att man troligen kommer bära skulden till att ett barn föds med dövhet på ett eller båda öronen i framtiden. Inte heller vet de hur man känner när man inser att man inte kommer ha ett enda mörkt hår kvar på skallen när man är 25-30.

Jag har aldrig riktigt tänkt på de här sakerna, utan de slog mig allihopa direkt nu, och jag har ingen aning på hur jag "borde" reagera. Men de är troligen en stor anledning till att jag alltid hållit fast vid att jag inte vill bli vuxen eller växa upp. Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, men kommer jag på nåt så skriver jag det direkt.