onsdag 18 november 2009

Känslobrist

Jag vet inte hur många av er som märkt det här, men jag har ofta ett nollställt och distanserat ansiktsutryck och talsätt, som om jag försöker hålla mig borta från mina egna problem. Det märks inte när jag är i en av de bättre perioderna, men desto mer i de sämre. Jag verkar nästan inte bry mig när jag berättar om att jag var mobbad och nästan totalt isolerad.

Isolationen är väl det som gjorde det mesta av det här. Genom den fick jag tid att tänka över vad mobbarna brukade avnända mot mig för att få den effekt de ville ha. De njöt av att se mig explodera och göra åtlöje av mig själv, så de känslorna isolerade jag och stängde in. Jag såg mig själv som svag när jag började gråta efter mina ilskeattacker, så de stängdes också in, och så har det fortsätt med alla känslor, även de jag vill ha kvar, såsom förälskelsekänslor och glädje. Allt jag känner numera av dem är korta spurter som inte hinner försvinna på de korta stunder jag känner dem, och som ett resultat av det tror jag inte jag kan känna några starkare känslor för någon mer än ”intresserad”.

Många av er måste vid det här laget undra hur fan jag överlever utan känslor, och det jag har själv börjat undra över med. Det är inte helt dött, men nästan. Så det finns fortfarande en känslosam Adde kvar att rädda, men det är inget jag tror jag kan göra på egen hand.

onsdag 7 oktober 2009

Att döda känslor

Ibland undrar jag om det är möjligt att kunna slippa all skit, att bara försvinna in i någon form av vakuum när varken upp eller ner existerar och jag får tid från allting att komma tillbaka till ”normalläge”.

Naturligtvis vill jag inte fastna där permanent, utan bara ha någonstans att fly till när ångest- och depressionskänslorna blir för mycket. Jag vet mycket väl om att det här låter som hämtat ur The Wall, men det är (som sagt) inte menat som en permanent lösning.

Fast jag undrar här det skulle vara att leva i ett sådant ”vakuum”. Vissa personer med djup depression kan ju känna att de lever i tredje person, och ser sig själva agera som om de vore en åskådare och inte sig själva.

Ibland tror jag att jag (mot min vilja) själv startat den processen, och kan ibland känna som om jag inte är närvarande utan har svävat iväg någon annanstans i min skalle.

- - -
blev kortare än vad jag tänkt mig, men jag nöjer mig med det här

måndag 5 oktober 2009

21 - Ännu ett nederlag

Återigen samma karusell, man kärar ner sig i en tjej och det visar sig att hon inte är intresserad av en mer än som vän. Ännu en sten i väggen, spricka i isen, spik i kistan eller vad ni nu vill kalla det. Återigen kommer jag falla ner i en deppig period och må taskigt över ytterligare ett dåligt val i mitt liv. Återigen kommer ”jag är värdelös”-tankarna komma tillbaka, även om de inte precis försvunnit från förra gången.

Jag lägger ingen skuld på henne, för hur skulle jag kunna rättfärdiga att hennes eget val är ”fel”? Den ende som gjort fel är väl jag, som misskalkylerade hennes signaler och trodde det var något mer hon var ute efter...

If you should go skating,
On the thin ice of modern life,
Dragging behind you the silent reproach,
Of a million tear-stained eyes,
Dont be surprised when a crack in the ice,
Appears under your feet.
- Roger Waters

fredag 4 september 2009

20 - Anxiety keeps me happy

Då var man på väg ner igen då. Efter att jag inte längre fick gå kvar på bup så märkte jag först att jag mådde lite bättre än vad jag gjorde förut (även om jag mådde skit direkt efter varje försök och bara kröp ihop i fosterställning och lyssnade på The Wall), så är jag ändå påväg neråt igen, utan att veta varför.

Jag har mer eller mindre fortsatt med samma rutiner (svårt att ändra dem när man är mer eller mindre tvingad till skolan och är toktrött så fort man kommer hem) men med en någorlunda mer positiv inställning, men ändå går jag neråt utan att förstå varför.

Känner mer eller mindre samma ångestkänslor som förut, utan att veta varför. Känner någon form av tryck som sträcker sig från bakhuvudet ner till hjärtat, vilket jag chansar på beror på känslor som inte vet var det ska ta vägen.

Jag har som sagt ingen aning om varför jag känner den här ångesten igen, eftersom den mer eller mindre försvann efter BUP-besöken och det har inte varit någon ny grej som dragit igång det. Så om någon har några tips eller råd på hur man ska handskas med känslorna så uppskattas det.

tisdag 4 augusti 2009

Anarkokommunism

Vet om att den här delen av bloggen har legat och varit inaktiv på grund av att jag har viktigare saker att fokusera på i mitt liv, men nu känner jag är bra nog att kunna fortsätta.
------------------------

Som de som diskuterat politik med mig så har jag förändrats en del det senaste halvåret. Som exempel så har jag övergivit staten som en möjlig väg till kommunism och iochmed det Proletariatets Diktatur (nu kommer alla marxister skrika klassförrädare åt mig) och har istället omfamnat anarkismens ideer och filosofi.

Istället för att med våld ta över landet och driva med mot socialism (dvs en våldsam revolution och den följade arbetardiktaturen) anser jag att man ska skapa små kollektiv på liten skala som sedan kommer växa av att liktänkande drar sig dit. Ett sådant kollektiv kan vara så litet som en gård man äger tillsammans med sina vänner och odlar tillräckligt mycket mat för att klara sig på, så är man helt utanför karusellen som är matindustri, och sen bara växa utifrån att fler och fler söker sig dit.

Genom att vara öppen för expansion kommer då kollektivet växa och bli starkare som en motvikt mot staten, och kommer tillslut komma konkurrera ut den helt (genom en intern marknad som inte blandar sig in i den nationalstatsligt styrda marknaden) så kommer staten förhoppningsvis vittra bort av att den inte längre har någon inkomst. Och sedan kommer revolutionen bara sprida sig internationellt av att folk får reda på det mer och mer, och genom kommer fler ansluta sig.

Your political compass

Economic Left/Right: 0.12
Social Libertarian/Authoritarian: -6.72

http://www.politicalcompass.org/facebook/pcgraphpng.php?ec=0.12&soc=-6.72

söndag 26 juli 2009

Social Utfrysning

Som många av er redan vet om har jag haft en del poblem med social utfrysning och brottas numera med den långvariga effekten av det. En känlsa av utanförskap, svårigheter i sociala sammanhang, en känsla att vara utpekad och fortsatt egenvållad isolering.

Jag börjar med den första effekten, känslan av utanförskap. Tänk er att alltid känna att ni inte riktigt passar in i mallen, att det alltid är något (antingen mentalt eller fysiskt) som gör att ni inte passar in eller helt enkelt inte kan göra det de andra gör till samma förmåga, eller i värsta fall, inte alls. Lägg nu på det i mer eller mindre alla sociala situationer så får ni ett hum om hur jag känner mig på den punkten.

De svårigheter i sociala sammanhang jag snackade om beror troligen på att jag var utfryst och mer eller mindre utan vänner och ett direkt stöd under en av de viktigaste perioderna av socila utveckling – mellanstadiet.Jag gick väldigt länge ensam eller med bara en ”vän”, som efter att vi gått ur sexan sa till mig att hon bara umgicks med mig för att hon själv inte hade någon annan att gå till och inte för att hon trivdes i mitt sällskap.

Känslan att känna sig utpekad är mest en effekt av mina tidigare erfanheter. Tex. så var jag mobbad pga. mitt utseende, vilket har gjort att jag ser felet som om det ligger på min sida, i hur jag ser ut. Jag försöker till viss del dölja mitt ansikte både genom skägget och solglasögon. För att slippa se mig själv till viss del. Kepsen kör jag också med för att delvis täcka över mitt vita hår, men om ett par år kommer inte den räcka till. Så kort sagt känner jag att jag är utanför för att jag ser annorlunda ut när jag vill passa in. Så genom att dölja mitt utseende kan jag försöka passa in.

Den egenvållade isoleringen är återigen ett resultat av mina tidigare erfarenheter. Genom att isolera mig själv och fly från alla problem hoppas jag på något sätt komma undan dem, men då finns risken att bli totalt isolerad från det positiva också (vilket jag erfarit förut och aktivt försöker ta mig ur).

”Jag försöker vara så onormal som möjligt och du försöker vara så normal som möjligt”
- Pelto

söndag 5 juli 2009

Depression del 2

Och när sällskapet loggat av passar man på att skriva av sig efter att desperat ha hållt den ene vaken med att beskriva hur dåligt man mår...

Som ni läsare vet så mår jag rätt skit, tror fan inte det går lång tid mellan varje gång man tänker på hur meningslöst det egentligen är att fortsätta. Ibland önskar man allting bara kunde försvinna och man kunde få gå vidare till nästa steg i sin sorgliga existens, och ibland vill man fortsätta och försöka komma vidare i det här steget. Oavsätt vad man lutar åt så känns det både rätt och fel på samma gång. Att försvinna känns som en lätt utväg, men istället missar jag allt det här livet har kvar att ge. Att vara kvar ger mig mer tid att försöka hitta något som kan ge mig anledning att vara kvar, men är istället en svårare väg.

Skulle jag fråga skulle många av er säga att jag skulle fortsätta kämpa, men jag vettefan hur länge jag skulle orka, men jag kör på så länge jag kan. Det var länge sen jag såg någon riktig anledning att fortsätta, så nu går jag bara på anledningen att jag inte vill göra vänner & familj ledsna över mig.

Ibland tror jag faktiskt att det är något mer som driver mig vidare, men jag hittar inget. Kanske det eviga sökandet efter flickvän eller något annat, men det är som sagt inget jag kunnat sätta fingret på.

Skrev med ett Neil Young-citat i förra posten, ”It's better to burn out than to fade away”, och en del undrade vad jag syftade på med det. För mig handlar det om att lägga av när man är på topp, och inte när man har försvinnut och blivit en skugga av sitt forna jag. Visst, jag har utvecklats sen jag blev depp, men jag skulle mycket väl aha kunnat utvecklats till något mycket mer och mycket bättre om jag inte hade varit depp, därför ser jag på mig själv som något som kunde blivit något stort, men misslyckades. Så kort sagt ser jag mig själv som ett misslyckade, och undrar vad folk ser i mig, eftersom många säger att jag är en bra kille och allt det där, men inte fan får jag se nån fysisk bekräftelse av det!


All in all it's just another brick in the wall.
All in all you're just another brick in the wall.
- Roger Waters

tisdag 23 juni 2009

Depression

”It's better to burn out than to fade away.” Neil Youngs ord verkar ibland klinga så klockrent i ens livssituation. Ibland undrar jag varför jag ens fortsätter, eftersom jag endå inte har några mål eller ser någon anledning att fortsätta förutom att jag inte vill göra andra ledsna, arga eller besvikna över mig. Känns mest som det vore bättre om man lagt av när man låg på topp istället för att bar tyna bort till en skugga av vad jag varit, men det är för sent nu, så det är väl bara att göra så att man blir så lite av en skugga som möjligt innan man tillslut lägger av.

Jag är tillbaks in i en ny isolations- och deppperiod såfort polarna drog hem (har haft folk här dygnet runt sen i fredags). Jag år guld sålänge jag är med nån, men såfort jag blir ensam så kommer isolations- och depressionskänslorna tillbaka igen. Jag känner mig som om jag är någon som konstant behöver en "beskyddare" som håller borta det negativa och alltid finns bredvid. Jag känner mig som en svag människa som inte kan ta hand om sig själv och är beroende av andra.

Dessa känslor har jag känt hundratals gånger förut, och har någorlunda lärt mig acceptera dem som min vardag. Men jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna få stopp på dem. Och säger ni bara ”gå ut och var social dårå” så kommer ni bara göra det motsätta, eftersom jag troligen är för svag psykiskt för att orka göra det.

Jag tror även jag gått och mått dåligt i flera år, sen jag var mobbad i trean-sexan, men inte riktigt insett det föränn nu. Har väl bara trott att det såhär man ska må, okej när man är med någon och skit när man är ensam. Har alltid förlitat mig till förklaringen ”människan är ett socialt djur och behöver umgås för att må bra”. Problemet är att jag inte orkar ta kontakt med folk eftersom jag mår dåligt och helt enkelt inte orkar, och där drar veckolånga isolationsperioder igång.

Ska även iväg till psyk imorrn. Men för mig gör det detsamma, det är på morsans idé som jag går dit, eftersom jag tvivlar på att de kommer kunna göra något för mig. Har mer eller mindre slutat bry mig totalt, och folk ser bara hur jag mår när jag kastar det i ansiktet på dem, som om jag hade en glad mask över ett ledset ansikte. Jag sa alltid ”jag mår bra” när folk frågade mig, även om jag mest av allt skulle vilja skjuta skallen av mig i just den stunden. Alltid försöker man hålla polarna och familjen lyckligt ovetandes i skräck för att de ska bli ledsna, arga och besvikna på en.

måndag 22 juni 2009

64 - Good guys finish last

They've always said
I should be a nice boy
But they never told me
that nice boys aren't wanted

good guys finish last
and bad guys finish first
and i'm a good a guy
but i don't wanna finish last

I've always seen the others
get the one they want
But I'm always standing alone
alone in the corner 'cause no-one wants me

good guys finish last
and bad guys finish first
and i'm a good a guy
but i don't wanna finish last

tisdag 19 maj 2009

Rutinens Meningslöshet

Jag har börjat inse att mina dagliga rutiner inte leder någon vart. Jag går upp, går till skolan, kommer hem, sätter mig vid datorn och går och lägger mig. Alltid denna rutin, aldrig något annat som händer. Det får mig att få allting att kännas meningslöst, eftersom jag alltid gör samma sak utan att känna att jag kommer till nästa steg.

Jag skulle nog kunna säga att rutinens meningslöshet spelar en roll i hur jag mår, och jag har ingen aning om hur jag ska bryta det. Social isolering utöver ett fåtal goda vänner och många ”skuggor” som bara finns där utan större anledning, som kommer glömmas bort inom några månader efter att man slutat umgås.

Och kom nu inte bara och säg ”men skaffa dig en hobby då” eller nåt i den stilen. Jag har försökt, men jag tvingas ändå alltid tillbaka i samma rutin som jag var i från början. En rutin som långsamt bryter ner mig och agerar som murbruk till min egen psykiska vägg.

söndag 3 maj 2009

63 - Screwup

jag känner mig negativ idag...
-----------

I'm a screwup
always been and always will
Never been any good, always the punching bag
So i guess i'm stuck here

Born a screwup,
Die a screwup
I'm born this way
and i'm gonna die the same

Born with a disease
Socially isolated
Never done anything really special
And i've never been cool

Born a screwup,
Die a screwup
I'm born this way
and i'm gonna die the same

Never had a real girl
Never felt somebody loved me
Never felt great at something
Never been the one i've wanted to be

Born a screwup,
Die a screwup
I'm born this way
and i'm gonna die the same

lördag 2 maj 2009

Att ha Waardenburgs Syndrom

Jag insåg nyss hur rädd jag är över att bli gammal. Satt och snackade med en kompis när hon på skämt kallar mig farbror, och jag reagerar på ett sätt jag inte riktigt förstår själv. Blev rädd och kände panikkänslor. Visste inte hur jag skulle göra eller tänka. Många ser bara mitt gråa hår som en cool grej, men de vet inte om den negativa effekten av dövhet. Inte heller känslan att veta att man troligen kommer bära skulden till att ett barn föds med dövhet på ett eller båda öronen i framtiden. Inte heller vet de hur man känner när man inser att man inte kommer ha ett enda mörkt hår kvar på skallen när man är 25-30.

Jag har aldrig riktigt tänkt på de här sakerna, utan de slog mig allihopa direkt nu, och jag har ingen aning på hur jag "borde" reagera. Men de är troligen en stor anledning till att jag alltid hållit fast vid att jag inte vill bli vuxen eller växa upp. Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, men kommer jag på nåt så skriver jag det direkt.

fredag 24 april 2009

Mitt skitliv...

Om ni inte orkar läsa ett gnällinläg så sluta här, men Richard, Jimmy och Kalle borde allafall läsa första stycket, som en förklaring på varför jag stack igår...

Ibland undrar man var livet är påväg egentligen. Gårdagen började dåligt och slutar ännu värre. Efter en del skit från Pontus och sedan något som troligen inte var illa ment ("Du måste fan lära dig utrustningen ordentligt till nästa gång") från Richard så går jag helt enkelt ut ur studion med ett "fuck you" och drar hem och sover hela dan istället...

Ibland undrar man varför man gör som man gör, och andra undrar troligen ännu mer varför. Sanningen är att oftast går ilska och irritation ut på fel person, men jag har bestämt mig att nästa gång någon är på mig så ska skiten ur direkt mot dom, oavsätt hur mycket skit jag kommer ta då. Pontus tex. brukar ju vara på mig under lektionstid och lärarna blundar för det. Han håller på under lektionerna eftersom han vet att jag inte kan göra något där, men i fortsättningen kommer jag skita i om det står en lärare i närheten. Kommer troligen bli samma skit som i femman, mobboffret ses som den elake som anfaller utan anledning, men det är en konsekvens jag är beredd att ta.

Mina problem går inte att se från utsidan. Min dövhet, min taskiga syn, min dåliga självkänsla, mitt dåliga självförtroende. Och eftersom folk inte kan se dem och tror jag är precis som alla andra irriterar mig konstant, eftersom jag har fått en hel del skit för att jag "inte lyssnar" eftersom jag helt enkelt inte hör; jag kan inte sikta eftersom jag knappt ser kornet med höger öga; jag vågar knappt göra saker som skulle göra mig glad pågrund av min självkänsla och mitt självförtroende.

Kanske är det här som kommer vara mitt liv, en värdelös liten skit som inte kommer betyda nånting för någon förutom att vara en som slänger ut sin irritation på. Så känns det allafall för mig, både nu och under varje gång jag försökt förändra mig. Många tycker jag har så mycket grejer; fin dator, kompisar, en massa konsoller, en fin bas, mycket musik osv. Men egentligen har jag ingen större lycka i mitt liv. Visst, kompisar hjälper mycket (ni det här syftar på vet vilka ni är, så var stolta över er själva), men de flesta verkare bara vara där för att antingen ställa till problem för mig eller bara "finns där" utan större utbyte av gemensam lycka.

torsdag 16 april 2009

Uppdatering 16/04

Efter att ha varit inaktiv alltför länge tycker jag det är dags att allafall posta en kort livsuppdatering, så inte folk tror jag gått och dött eller nåt.

Livet rullar på som vanligt, gör som vanligt inget på Multimedian och letar fortfarande flickvän, men det verkar vara nånting som skiner med sin frånvaro. Men man ska inte bli alltför negativ på grund av det (smått ironiskt eftersom det är jag som brukar bli depp och negativ av att vara singel), chansen kan kanske komma runt hörnet nån gång, och går du runt och deppar så kanske du missar den chansen.

Vissa av er, framförallt Richard, märker troligen ett lite nytt tankesätt. Istället för att vara negativ har jag bestämt mig för att försöka vara positiv och försöka se möjligheter till förbättring istället för att bara se vad jag inte har. Har ju sett hur det funkar för andra, så varför skulle det inte funka för mig?

För att gå tillbaks till skolan, det rullar som sagt på som vanligt. Men Ivan tjatar mer än vanligt om att jag borde fixa dom ämnen jag har IG i (datakunskap och webdesign). Jag var ett poäng ifrån godkänt på excelprovet till datakunskapen och Johan ger mig ett IG på kursen och ger mig sen en jävla tenta istället, och på Webdesignen hade jag varken motivation eller ork att jobba, av anledningar som förklarats tidigare i bloggen.

Det är väl det enda jag har att gnälla på, men livet rullar som sagt på. Hey ho lets go och Gabba gabba hey!

torsdag 26 mars 2009

Kärleksdikt

Jag försöker flytta närmare henne
men hon rör sig alltid bort
håller sig på säkert avstånd
Varför gör hon så?
Varför kan hon inte se att jag älskar henne?

Hon verkar alltid bry sig om mig
så när hon rör sig bort
blir jag förvirrad
älskar hon mig,
eller vill hon bara vara kompis?

Det gör ont när jag ser henne
och inte vågar erkänna min känslor
Kanske hon inte tycker om mig som jag gör
Jag måste fråga för att veta
men jag vågar inte...

fredag 20 mars 2009

Demokrati

Då sitter man återigen på multimedian och skriver hellre än jobbar…

Demokrati

Man brukar säga att det finns två typer av demokrati, direkt och representativ demokrati, och jag tänkte ge en kort genomgång om båda här, för att ge folk en förståelse i båda.

Representativ Demokrati

Representativ demokrati är när vi väljer en grupp, t.ex. ett parti, som ska ”leta” oss, men vi har ingen makt att välja vem i partiet som ska göra vad, och eller ingen större påverkningskraft i deras beslutande. Den här typen av demokrati är ”enklare” att använda, eftersom det är en mindre grupp som ska sluta besluten och inte hela folket. Genom att det är en mindre grupp så kommer beslut att gå igenom snabbare, med nackdelen att folket kanske inte uppskattar det (FRA och IPRED är guldexempel på det här).

Direkt Demokrati

Den här typen av demokrati är som att ha folkomröstningar i allt, det kommer gå långsammare men hela folket har samma makt att påverka ett beslut som den bredvid, istället för att vi har en oligarki som väljer åt oss. Som jag sa förut, eftersom den är långsammare är den också krångligare, men varje människa har samma makt. Jag ser det här som den riktiga formen av demokrati, eftersom demokrati betyder ”folkstyre” och inte ”välj en oligarki som bestämmer över er”.

tisdag 17 mars 2009

Olycklig Förälskelse

Olycklig förälskelse


Då sitter man här igen, skippar engelskan för att man hellre sitter vid datorn och håller på med den. Ytterligare ett exempel på att jag återigen slutar bry mig om mina betyg och vad folk tycker om mig. Återigen ett exempel på vad olycklig förälskelse kan göra mot ens vilja att fortsätta. Återigen låter man sina dåliga känslor ta över.


Kanske jag inte är den typen av person som ska vara efter tjejer, med tanke på hur jag blir när känslorna inte är besvarade. Men samtidigt så är ju känslorna omöjliga att hålla koll på helt, och om jag skulle ”döda” alla förälskelser direkt genom att klanka ner på mig själv så tvivlar jag på att jag kommer må bättre av det.


Jag har hört om alla hennes problem med sitt ex, hur de gjorde slut och hon mådde guld av det. Att hon åkte dit flera gånger för att ha sex med honom igen. Hört hur mycket jävla problem deras förhållande har varit, och jag har endå aldrig bara ignorerat hennes problem, utan jag har alltid suttit kvar, lyssnat och gett mitt råd om situationen, SÅ VARFÖR VERKAR MINA KÄNSLOR BLI IGNORERADE!? Varför verkar hon inte se att jag tycker om henne mer än som kompis?


EDIT 20:16: Då hade man mer eller mindre "avslöjat" sig själv, bara hoppas hon läser det här och förstår mig...

måndag 16 mars 2009

Att våga säga det

Skriver lite kort i skolan, blir lite ”platt” eftersom jag inte kan skriva så känsliga grejer här.

Att våga säga det

Varför blir det alltid att jag inte vågar säga vad jag vill till vissa personer? Varför blir jag istället tyst och står still när andra komma närmare henne, istället för att våga göra något själv? Varför är jag en rädd, obetydlig jävla skit som aldrig vågar göra vad jag tycker så fort det är en tjej inblandad?

Jag ser andra säga vad de tycker hela tiden, och gör oftast det själv, men så fort det handlar om en tjej blir jag tyst och vågar inte, och det är något jag blir otroligt irriterad på mig själv av. Jag kan sitta hur länge som helst och bara stirra på henne utan att tröttna. Jag vill vara överallt på hennes kropp, men ändå vågar jag inte ta det jävla steget till att säga det till henne! Mitt självförtroende verkar behöva byggas på, för det är det som stoppar mig. Men samtidigt har jag ingen aning om hur jag ska göra, för börjar jag hoppa efter andra ”lättare” tjejer så kommer det kännas som om jag sviker henne, och det är inget jag vill.

Ibland undrar jag om jag bara ska bygga upp den där jävla muren igen och försegla mig framför datorn, och skita i allt vad känslor heter och bara existera utan att leva…

fredag 13 mars 2009

Att känna sig ensam

Att känna sig ensam

Är det inte konstigt att man kan känna sig ensam även fast man är omgiven av kompisar? Man sitter och kollarp å film bredvid en storbystad brud medans polarna sitter klistrade framför polarens dator och spelar något spel, men endå känns det som om man var helt ensam i världen.



Varför är det så att man kan känna så, när man egentligen är omgiven av en positiv anda? Varför verkar polarnas skojraggande fungera bättre än ens eget? Varför kan en komedifilm verka tråkig bara för att man sitter vid sidan om? Det är något jag vill ha ett bra svar på, för jag kommer inte på något själv.


För att citera Skinless: Life sucks, and then you die.

torsdag 12 mars 2009

Svartsjuka

Svartsjuka

Varför känner vi svartsjuka? Troligen någon kvarleva från när det enda viktiga för individen var att sprida sin DNA vidare. För vissa verkar svartsjuka knappt vara något de tänker på, men för mig är det bra mycket värre. Om det är en tjej jag är intresserad av, och hon åmar efter någon annan kille, kan jag direkt känna ett hat mot personen och vilja slå skiten ur honom, ut att ens veta ett skit om snubben. Jag känner också något behov att ”beskydda” tjejen i fråga från snubben, som om han skulle vara någon slags fara. Men, som jag sa i början, så är det nog bara någon kvarleva från när människor fortfarande var primater.



Jag tänker inte avslöja VEM personen är som jag själv går och åmar efter, men hon har troligen redan listat ut det själv vid det här laget, men de som ser en hatiskt blick i mina ögon, var berädda att försöka ”rädda” mig från att göra eller säga något alltför dumt när ämnet kommer på tal.

tisdag 10 mars 2009

De tre stegen hos en lyckad revolution

De tre stegen hos en lyckad revolution


Förberedelse

Genom att utbilda och öka våra antal med utbildade revolutionärer kan vi få en värdig opposition mot våra meningsmotståndare. Genom att vara en värdig opposition i både antal och kunskapsnivå kommer folk se oss som en värdig påverkningskraft och alliera sig med oss och genom det öka våra antal ännu mer

Revolution och nationalisering

Genom att ta makten genom antingen demokratisk väg eller våldsam revolution (vilket jag ser som en nödvändig ondska om vi till exempel utesluts ur val eller liknande) kan vi absorbera alla produktionsmedel till kollektiven och starta upp en planerad ekonomi i syfte att främja en spridning av revolutionen och höjning av internationell levnadstandard. Internationella brigader kommer även sättas upp (se spanska inbördeskriget) och sändas dit hjälp mot auktoriäritet fortfarande finns kvar, enda tills det inte finns några kvar. Efter Revolutionen kommer brigaderna avskaffas och utvecklas till lokala miliser för sitt kollektiv.

Vidare utveckling och samhällsbyggning

Efter att alla auktoritet fallit och allt kollektiviserats fortsätter utveckling av kollektiven med ökad kraft, eftersom vi numera inte behöver en stående armé för beksydd, utan endast en liten polisiär styrka för att skydda mot utbrytargrupper och ännu icke-bekämpad brottslighet. Den mesta brottsligheten försvinner av sig självt när politiska och monetära motiv försvinner, så de som finns kvar kommer vara brott skapade av känslor som till exempel hat, mer fördjupning om det senare.

Radikalisering är Framsteg

Bloggen lever!



Radikalisering är framsteg

Efter att ha beskrivit för Jonna om hur kommunismen fungerar, och se hur hon plockar upp informationen direkt, började jag tänka lite om hur radikalisering kan vara något bra för folket. Genom att folk for mer radikala åsikter (=åsikter som går mer och mer utanför de större partiernas riktlinjer) kan en värdig opposition skapas (sossar mot moderater är inte precis en värdig sådan längre...) och framsteg kan göras. Genom att ha fler radikala åsikter på varje kant (kommunism, anarkism, fascism och libertarianism/kapitalism) kan vi få kraftigare argument och genom det komma vidare till ett bättre mål.



Som ni troligen redan förstått från sista meningen så är jag inte mycket för att slänga ut andra personer enbart för att deras åsikter skiftar från mina, utan vill ha kvar dem så folket får se båda delar av myntet, dock är strid mot auktoritet och förtryck ALLTID en hög prioritet. Genom att ta bort förtryckande diktatorer och regenter kan vi ge folket i de länderna mer frihet till att utvecklas och genom det bli mer än den produktionsmaskin statsledarna vill ha.



Genom att bli allt mer radikala och handlingskraftiga genom kunskap och antal kan en grupp komma hur långt som helst, bara komma på hur Europa såg ut efter Första Världskriget. Mussolini tog makten i Italien 1922 och skapade Fascism, och Hitler fick folket med sig genom att lova att Tyskland skulle resa sig till sin forna storhet och SAMTIDIGT ge arbetarna de rättigheter de ville ha (vilket av de två han egentligen ville syns bara man öppnar vilken historiebok som helst).